Näst sista dagen

I torsdags vid fyratiden körde helikoptern sista lasten personal till Nikka. Bara jag och Gunde kvar på stationen. Vi avstod slutfesten för att hinna jobba klart och åka till Kiruna på måndag och ta emot flyttgubbarna och bohaget. I tre dagar har jag kört tiotimmarspass med tvättberg, slutstäd och inventering. Av ensamheten har jag njutit och Gunde har levt ett fritt hundliv. Mörkrädd är jag inte, men nog hade det varit lite spännande att hitta ett lik i en gästsäng när jag smög omkring på den ödelagda fjällstationen och räknade madrasser och kuddar. För att överleva strömavbrott fick jag låna pannlampa av Jouni och instruktioner att gå till sporten och plocka fram ett spritkök. Och strömmen försvann, men då hade vi redan somnat. Fast jag förstod att den varit borta eftersom branddörrarna slagit igen.
Blåser och regnar gör det som i värsta skräckfilmen, och snickarbröderna har lämnat en stor presenning som fladdrar som en ande över en virkeshög.
I eftermiddags, när piloten hade flygsikt igen, kom Linnéa och Jouni och Johan tillbaka, så nu är Keb åter befolkat. Två unga män tältar dessutom på skoterparkeringen och inväntar bättre väder för att gå till Toppen. Jag bad dem söka skydd i Jägaren, annexet som har nödrum som jag nyss städat, om regnstormen blir för våldsam. Men några veklingar ville de inte vara så de ska sova i sitt tält.
I morgon är sista arbetsdagen. På måndag morgon klockan nio flyger jag och Gunde med all packning till Nikka. Sen blir vi Kirunabor och inreder lyan i några dagar tills Gunde längtar för mycket efter Tore, då tar vi tåget och åker mot Piteå. I tre veckor tänker jag vara ledig och hälsa på ungar och vänner. Så då ses vi snart, jag saknar er allihop!