Shoppingtur och sjukskriven Gunde

På lördag efter jobbet vandrade Gunde och jag till Nikka igen och körde vidare till Kiruna där det kändes helt underbart att ha en liten lya som faktiskt är min! Ännu finns där bara förra ägarens pappas tältsäng, en sked, en gaffel, en rejäl kniv, en gryta, en djuptallrik, men med detta klarar man sig utmärkt. Ju mer jag lever så här, desto mer tror jag på Tores teori som han lade fram redan i elvaårsåldern: allt man köper ska ha en funktion, annars är det onödigt.
Solen sken på söndag morgon och Gunde och jag avnjöt den på hundfilten på balkongen. För att hålla nyfikna granngubbar (vicevärden till exempel) på avstånd har jag nu talat om att Gunde äter både hundar och folk, vilket dom kanske tror för han skäller ibland som värsta vakthunden.
Eftersom han håller på äta upp hela fjällstationen inhandlade jag fem bitben på ÖB och kompletterade grönsaksförrådet till ett linnssoppskok. Vet ni hur fantastiskt det är att få koka linssoppa i ett minimalt kök och sitta på en tältsäng och äta den?
På måndag åkte vi till veterinären för att undersöka Gunde som kliar sig så förtvivlat och som jag oroat mig för då han sista dagarna börjat halta lite diffust och ibland på frambenen. Veterinären trodde Gunde överansträngt sig i fjällterrängen, troligen för mycket bus med Susa i backarna. Och han växer ju så det knakar (29 kilo!). Så nu är han sjukskriven i tio dagar, bara korta pinkpromenader i koppel och antiinflammatorisk medicin. Mot kliandet fick han behandling för löss och skabb i första hand, men det kan också vara allergi för något i maten och då måste han utredas vidare.
I min förtvivlan över den stackars Gunde blev jag tvungen att ringa Tore för att konsultera eventuell hemfärd för den lille sjuklingen, för hur ska man överleva i fjällen med ömma ben? Men mobilen fick slut ström och jag hade lämnat laddaren på Keb. Så då sökte jag reda på stans två loppisar men hittade ingen nokialaddare, pust. Till sist satt jag på golvet på Elgiganten med en lånad laddare instoppad i ett eluttag och grät i telefonen till Emma. Herre gud, hur som helst bestämde Tore och jag att hunden skulle tillbaka till Keb i helikopter och så blev det. Så Gunde och jag inhandlade en säck hundmat på Björkis efter läkarbesöket. Åkte till lägenheten och lipade färdigt. I morse körde vi till helikopterplattan i Nikka och till Keb flög Gunde på sju minuter sovande på golvet under mitt säte, som om han aldrig gjort annat i hela livet.
Så nu är vi här igen och Gunde är full av energi och någon hälta märks inte alls och jag hoppas verkligen att det går över för jag är så orolig för att jag låtit han hålla igång alldeles för mycket. Han är ju bara barnet men har haft så mycket spring i benen och jag har inte begripit att jag måste hejda honom.