tisdag 29 september 2009
Helikopterväntan
Medan molnen låg över dalen fick packningen ligga på fyrhjulingsläptet vid vaktmästeriet och Gunde passade på att gnaga sista renhornet för säsongen.
Hej då Kebnekaise och bloggen
Efter sju dagars intensivjobb flög Gunde och jag från Keb i går. I Nikka blev vi avsläppta av piloten Mikaela och vinkade hej då till fjällen och helikoptern och styrde toyotan mot Kiruna. Flyttgubbarna hann före till lägenheten eftersom molnen låg tätt över dalen på morgonen och piloten fick invänta solgliporna. Gunde hoppade in i farkosten trots propellersnurr och högljudd motor och somnade på passagerarsätet som den mest rutinerade flyghunden i världen.
På söndag föll snön över Keb, och Gunde visste inte till sig av lycka över det vidunderligt vita och vackra, och vi fick hålla i oss på pinkpromenaden för att inte blåsa till Tarfala.
Trots höstbusvädret har vandrarna ännu inte gett upp sina bergsbestigarplaner; i söndags eftermiddag fick jag låsa upp ett extrarum i Jägaren då sju personer och en jämthund ville övernatta och nödrummet bara rymmer fyra.
På dessa fyra fjällmånader har jag upplevt både våren, sommarn, hösten och vintern och det är ganska fantastiskt.
Att åka från Keb kändes både sorgligt och skönt. Skönt att vara lite ledig, men lika skönt att veta att jag kommer tillbaks i februari.
I nya lyan i Kiruna sittar jag nu vid lilla barbordet och myser med tända ljus. Gunde snarkar i soffan.
Nu är tid för annat. Vi ses igen i bloggen i februari!
Kram på er alla från mig och Gunde!
På söndag föll snön över Keb, och Gunde visste inte till sig av lycka över det vidunderligt vita och vackra, och vi fick hålla i oss på pinkpromenaden för att inte blåsa till Tarfala.
Trots höstbusvädret har vandrarna ännu inte gett upp sina bergsbestigarplaner; i söndags eftermiddag fick jag låsa upp ett extrarum i Jägaren då sju personer och en jämthund ville övernatta och nödrummet bara rymmer fyra.
På dessa fyra fjällmånader har jag upplevt både våren, sommarn, hösten och vintern och det är ganska fantastiskt.
Att åka från Keb kändes både sorgligt och skönt. Skönt att vara lite ledig, men lika skönt att veta att jag kommer tillbaks i februari.
I nya lyan i Kiruna sittar jag nu vid lilla barbordet och myser med tända ljus. Gunde snarkar i soffan.
Nu är tid för annat. Vi ses igen i bloggen i februari!
Kram på er alla från mig och Gunde!
lördag 26 september 2009
Näst sista dagen
I torsdags vid fyratiden körde helikoptern sista lasten personal till Nikka. Bara jag och Gunde kvar på stationen. Vi avstod slutfesten för att hinna jobba klart och åka till Kiruna på måndag och ta emot flyttgubbarna och bohaget. I tre dagar har jag kört tiotimmarspass med tvättberg, slutstäd och inventering. Av ensamheten har jag njutit och Gunde har levt ett fritt hundliv. Mörkrädd är jag inte, men nog hade det varit lite spännande att hitta ett lik i en gästsäng när jag smög omkring på den ödelagda fjällstationen och räknade madrasser och kuddar. För att överleva strömavbrott fick jag låna pannlampa av Jouni och instruktioner att gå till sporten och plocka fram ett spritkök. Och strömmen försvann, men då hade vi redan somnat. Fast jag förstod att den varit borta eftersom branddörrarna slagit igen.
Blåser och regnar gör det som i värsta skräckfilmen, och snickarbröderna har lämnat en stor presenning som fladdrar som en ande över en virkeshög.
I eftermiddags, när piloten hade flygsikt igen, kom Linnéa och Jouni och Johan tillbaka, så nu är Keb åter befolkat. Två unga män tältar dessutom på skoterparkeringen och inväntar bättre väder för att gå till Toppen. Jag bad dem söka skydd i Jägaren, annexet som har nödrum som jag nyss städat, om regnstormen blir för våldsam. Men några veklingar ville de inte vara så de ska sova i sitt tält.
I morgon är sista arbetsdagen. På måndag morgon klockan nio flyger jag och Gunde med all packning till Nikka. Sen blir vi Kirunabor och inreder lyan i några dagar tills Gunde längtar för mycket efter Tore, då tar vi tåget och åker mot Piteå. I tre veckor tänker jag vara ledig och hälsa på ungar och vänner. Så då ses vi snart, jag saknar er allihop!
Blåser och regnar gör det som i värsta skräckfilmen, och snickarbröderna har lämnat en stor presenning som fladdrar som en ande över en virkeshög.
I eftermiddags, när piloten hade flygsikt igen, kom Linnéa och Jouni och Johan tillbaka, så nu är Keb åter befolkat. Två unga män tältar dessutom på skoterparkeringen och inväntar bättre väder för att gå till Toppen. Jag bad dem söka skydd i Jägaren, annexet som har nödrum som jag nyss städat, om regnstormen blir för våldsam. Men några veklingar ville de inte vara så de ska sova i sitt tält.
I morgon är sista arbetsdagen. På måndag morgon klockan nio flyger jag och Gunde med all packning till Nikka. Sen blir vi Kirunabor och inreder lyan i några dagar tills Gunde längtar för mycket efter Tore, då tar vi tåget och åker mot Piteå. I tre veckor tänker jag vara ledig och hälsa på ungar och vänner. Så då ses vi snart, jag saknar er allihop!
fredag 25 september 2009
måndag 21 september 2009
Frid över Keb
I går kväll när alla gäster lämnat oss åt vi gomiddag och drack vin och annat gott. Stugvärdarna från Singi kom med pannlampor över fjällen och gjorde oss sällskap efter att de slutstädat sin fjällstuga. Tjugofem tappra är vi nu som gör skinande blankt till vintersäsongen drar i gång i februari.
Morgonen var strålande med sol över Tuolpagorni, och Gunde fyndade ett renhorn på tidiga pinkpromenaden. Snickarbröderna river sitt byggförråd som gjort sitt då servicehuset står nyrenoverat med döfin altan mot Tuolpa. Vaktmästarna tömmer vattenslangar och drar ner värmen i anläggningen vartefter vi städar.
Inga stressade gäster som ska skynda till Toppen, inga skitiga kängor i entrén. Tid till eftermiddagsfika och Johanna som bakat gobulla bara till personalen. Gunde och jag tog blåbärsplockartur längs blomsterstigen efter jobbet innan middagen, jag satt på en sten och filosoferade, Gunde gnagde pinne. Lugnet har lagt sig över Keb och nu är tid att njuta.
Morgonen var strålande med sol över Tuolpagorni, och Gunde fyndade ett renhorn på tidiga pinkpromenaden. Snickarbröderna river sitt byggförråd som gjort sitt då servicehuset står nyrenoverat med döfin altan mot Tuolpa. Vaktmästarna tömmer vattenslangar och drar ner värmen i anläggningen vartefter vi städar.
Inga stressade gäster som ska skynda till Toppen, inga skitiga kängor i entrén. Tid till eftermiddagsfika och Johanna som bakat gobulla bara till personalen. Gunde och jag tog blåbärsplockartur längs blomsterstigen efter jobbet innan middagen, jag satt på en sten och filosoferade, Gunde gnagde pinne. Lugnet har lagt sig över Keb och nu är tid att njuta.
söndag 20 september 2009
Ledigdag och livssammanfattning
Klockan två stängde stationen för säsongen och jag har ledig dag. Trist att inte kunna gå på tur med den vilande vovven, men vi har tagit korta promenader. Gunde har i dag fått gå utan koppel där marken är slät, han måste nosa och strosa lite i frihet annars blir han snurrig tror jag.
Regnet ramlar över oss till och från. Jag försöker göra ingenting och det är väldigt svårt, bara sammanfatta sommaren och försöka förstå vad fjällivet givit.
Tiden då jag dagligen satte mig på pendeltåget och förökte klä mig lite civiliserat känns flera år bort. Visst är det skönt att vara sportklädd, men nog tusan ska det bli trevligt att få klä om och, i allafall försöka, göra sig lite snygg!
Just nu längtar jag så förtvivlat efter vänner och barn och ett vanligt liv, om det nu finns något sådant. Och det är som du Emma säger: en sommarsäsong är lång, nu behövs ny energi. Vad jag saknat mest hela sommaren är intellektuell stimulans. Man utvecklas inte särskilt av att skura skit efter annat folk, ej heller av att mangla lakan. Det faktum att jag kunde vara mor åt hela personalstyrkan gör inte saken bättre.
Hur det blir att möta livet utanför Keb vet jag inte. Känner mig faktiskt rädd. Det känns som om Tuolpagorni och alla mäktiga storheter slutit armarna kring mig och gett tröst och styrka, och hur ska jag egentligen klara mig utan dem?
Regnet ramlar över oss till och från. Jag försöker göra ingenting och det är väldigt svårt, bara sammanfatta sommaren och försöka förstå vad fjällivet givit.
Tiden då jag dagligen satte mig på pendeltåget och förökte klä mig lite civiliserat känns flera år bort. Visst är det skönt att vara sportklädd, men nog tusan ska det bli trevligt att få klä om och, i allafall försöka, göra sig lite snygg!
Just nu längtar jag så förtvivlat efter vänner och barn och ett vanligt liv, om det nu finns något sådant. Och det är som du Emma säger: en sommarsäsong är lång, nu behövs ny energi. Vad jag saknat mest hela sommaren är intellektuell stimulans. Man utvecklas inte särskilt av att skura skit efter annat folk, ej heller av att mangla lakan. Det faktum att jag kunde vara mor åt hela personalstyrkan gör inte saken bättre.
Hur det blir att möta livet utanför Keb vet jag inte. Känner mig faktiskt rädd. Det känns som om Tuolpagorni och alla mäktiga storheter slutit armarna kring mig och gett tröst och styrka, och hur ska jag egentligen klara mig utan dem?
lördag 19 september 2009
Frierier i fjällen
I går kväll bjöd Keb sina entreprenörer på middag, det vill säga alla som deltagit i ombyggnationen av servicehuset och dessa består främst av Snickarbröderna som verkligen är bröder och hur många som helst. Hela gänget övernattade och samtliga lyckades hamna utanför spångarna med näsan i leran när de vandrade mot sovplatserna i annexen. Nåväl, alla var nöjda och glada när de inväntade helikoptertransporten hemåt i morse.
En liten rolig historia har jag kring den ena brodern som är lite blyg men väldigt trevlig, och som jag hoppas inte läser denna blogg för då blir han nog lite förnärmad. En solig eftermiddag i somras hjälpte han mig nämligen bära en tvättsäck från huvudbyggnaden till tvättstugan i Skartahuset och det var ju vänligt av en snickare att hjälpa husfrun, tyckte jag.
Men stackarn, det skulle han inte gjort, för intill Skartahuset satt vaktmästarna och resten av snickarbröderna: "Jasså Roland, ha ha, ska du tvätta! I sexti grader eller? Och så skrattade dom ihjäl sig, och karln rodnade och höll på sjunka genom marken med tvättsäcken.
Och när jag berättade historien för bageri-Johanna när vi gick till Singi skrattade hon nästan också ihjäl sig, och sa att bärandet av tvättsäcken var att tolka i stort sett som ett frieri. Men någon fler tvättsäck bar han inte, så det var nog inte så allvarligt med frieriet.
Johanna däremot, som är känd långt bort i fjällstugorna och Nikka ja ända till Kiruna för sitt goda bröd, fick däremot ett rejält friarbrev av en same som varit hit på frukost. Han författade en hel sida om hennes underbara bakkonster som han sedan avslutade med att tala om hur många renar han hade och bad att få träffa henne på tumanhand, vilket hon vänligt men bestämt avböjde i ett svarsbrev till mannen som var cirka trettio år äldre än hon.
Så tokigt kan det bli med frierier här i fjällen.
En liten rolig historia har jag kring den ena brodern som är lite blyg men väldigt trevlig, och som jag hoppas inte läser denna blogg för då blir han nog lite förnärmad. En solig eftermiddag i somras hjälpte han mig nämligen bära en tvättsäck från huvudbyggnaden till tvättstugan i Skartahuset och det var ju vänligt av en snickare att hjälpa husfrun, tyckte jag.
Men stackarn, det skulle han inte gjort, för intill Skartahuset satt vaktmästarna och resten av snickarbröderna: "Jasså Roland, ha ha, ska du tvätta! I sexti grader eller? Och så skrattade dom ihjäl sig, och karln rodnade och höll på sjunka genom marken med tvättsäcken.
Och när jag berättade historien för bageri-Johanna när vi gick till Singi skrattade hon nästan också ihjäl sig, och sa att bärandet av tvättsäcken var att tolka i stort sett som ett frieri. Men någon fler tvättsäck bar han inte, så det var nog inte så allvarligt med frieriet.
Johanna däremot, som är känd långt bort i fjällstugorna och Nikka ja ända till Kiruna för sitt goda bröd, fick däremot ett rejält friarbrev av en same som varit hit på frukost. Han författade en hel sida om hennes underbara bakkonster som han sedan avslutade med att tala om hur många renar han hade och bad att få träffa henne på tumanhand, vilket hon vänligt men bestämt avböjde i ett svarsbrev till mannen som var cirka trettio år äldre än hon.
Så tokigt kan det bli med frierier här i fjällen.
fredag 18 september 2009
Rekreation och snöfall
Klockan fem steg jag ur sängen i vanlig ordning och tog en pinkpromenad med Gunde. Vi har börjat få in lite rutiner och den lurvige herrn har lugnat ner sig något med gnagandet i rummet, trots sjukskrivningen. Medan jag äter frukost sitter han vid huvudbyggnaden och spanar in morgonpigga gäster, så vi har det riktigt skönt innan klockan slår sex och mitt städpass börjar.
I morse föll snöflingor över Keb och långkalsongerna är numera på hela dagarna. Gunde fick arbeta lite i sporten i förmiddags och sitta på kontoret med sportchefen som också tog honom på stillsam promenad medan jag skrubbade servicehuset.
Ellen, som ramlade ur våningssängen och bröt armen efter en festlig kväll, "hänger med Gunde" en liten stund varje dag då de ligger i min säng och myser och kurerar sina skadade kroppsdelar.
Gunde förstår inte alls varför han inte får springa och är som en laddad bomb på promenaderna. Han är glad och pigg som tusan, och tur är det för jag är varken eller.
Vi är säsongströtta hela bunten på stationen. Bara två dagar kvar innan stängning. Sista dagarna har jag organiserat slutstäd och skött de dagliga städrutinerna. Vi har redan låst Tuolpa-annexet och hela gamla delen i huvudbyggnaden. Så nu tvättar vi flera hundra täcken och kuddöverdrag och kuddar och kränger av och på madrassöverdrag och putsar fönster och längtar tills allt är färdigt och vi får flyga till Nikka på avslutningsfest på torsdag.
I morse föll snöflingor över Keb och långkalsongerna är numera på hela dagarna. Gunde fick arbeta lite i sporten i förmiddags och sitta på kontoret med sportchefen som också tog honom på stillsam promenad medan jag skrubbade servicehuset.
Ellen, som ramlade ur våningssängen och bröt armen efter en festlig kväll, "hänger med Gunde" en liten stund varje dag då de ligger i min säng och myser och kurerar sina skadade kroppsdelar.
Gunde förstår inte alls varför han inte får springa och är som en laddad bomb på promenaderna. Han är glad och pigg som tusan, och tur är det för jag är varken eller.
Vi är säsongströtta hela bunten på stationen. Bara två dagar kvar innan stängning. Sista dagarna har jag organiserat slutstäd och skött de dagliga städrutinerna. Vi har redan låst Tuolpa-annexet och hela gamla delen i huvudbyggnaden. Så nu tvättar vi flera hundra täcken och kuddöverdrag och kuddar och kränger av och på madrassöverdrag och putsar fönster och längtar tills allt är färdigt och vi får flyga till Nikka på avslutningsfest på torsdag.
tisdag 15 september 2009
Shoppingtur och sjukskriven Gunde
På lördag efter jobbet vandrade Gunde och jag till Nikka igen och körde vidare till Kiruna där det kändes helt underbart att ha en liten lya som faktiskt är min! Ännu finns där bara förra ägarens pappas tältsäng, en sked, en gaffel, en rejäl kniv, en gryta, en djuptallrik, men med detta klarar man sig utmärkt. Ju mer jag lever så här, desto mer tror jag på Tores teori som han lade fram redan i elvaårsåldern: allt man köper ska ha en funktion, annars är det onödigt.
Solen sken på söndag morgon och Gunde och jag avnjöt den på hundfilten på balkongen. För att hålla nyfikna granngubbar (vicevärden till exempel) på avstånd har jag nu talat om att Gunde äter både hundar och folk, vilket dom kanske tror för han skäller ibland som värsta vakthunden.
Eftersom han håller på äta upp hela fjällstationen inhandlade jag fem bitben på ÖB och kompletterade grönsaksförrådet till ett linnssoppskok. Vet ni hur fantastiskt det är att få koka linssoppa i ett minimalt kök och sitta på en tältsäng och äta den?
På måndag åkte vi till veterinären för att undersöka Gunde som kliar sig så förtvivlat och som jag oroat mig för då han sista dagarna börjat halta lite diffust och ibland på frambenen. Veterinären trodde Gunde överansträngt sig i fjällterrängen, troligen för mycket bus med Susa i backarna. Och han växer ju så det knakar (29 kilo!). Så nu är han sjukskriven i tio dagar, bara korta pinkpromenader i koppel och antiinflammatorisk medicin. Mot kliandet fick han behandling för löss och skabb i första hand, men det kan också vara allergi för något i maten och då måste han utredas vidare.
I min förtvivlan över den stackars Gunde blev jag tvungen att ringa Tore för att konsultera eventuell hemfärd för den lille sjuklingen, för hur ska man överleva i fjällen med ömma ben? Men mobilen fick slut ström och jag hade lämnat laddaren på Keb. Så då sökte jag reda på stans två loppisar men hittade ingen nokialaddare, pust. Till sist satt jag på golvet på Elgiganten med en lånad laddare instoppad i ett eluttag och grät i telefonen till Emma. Herre gud, hur som helst bestämde Tore och jag att hunden skulle tillbaka till Keb i helikopter och så blev det. Så Gunde och jag inhandlade en säck hundmat på Björkis efter läkarbesöket. Åkte till lägenheten och lipade färdigt. I morse körde vi till helikopterplattan i Nikka och till Keb flög Gunde på sju minuter sovande på golvet under mitt säte, som om han aldrig gjort annat i hela livet.
Så nu är vi här igen och Gunde är full av energi och någon hälta märks inte alls och jag hoppas verkligen att det går över för jag är så orolig för att jag låtit han hålla igång alldeles för mycket. Han är ju bara barnet men har haft så mycket spring i benen och jag har inte begripit att jag måste hejda honom.
Solen sken på söndag morgon och Gunde och jag avnjöt den på hundfilten på balkongen. För att hålla nyfikna granngubbar (vicevärden till exempel) på avstånd har jag nu talat om att Gunde äter både hundar och folk, vilket dom kanske tror för han skäller ibland som värsta vakthunden.
Eftersom han håller på äta upp hela fjällstationen inhandlade jag fem bitben på ÖB och kompletterade grönsaksförrådet till ett linnssoppskok. Vet ni hur fantastiskt det är att få koka linssoppa i ett minimalt kök och sitta på en tältsäng och äta den?
På måndag åkte vi till veterinären för att undersöka Gunde som kliar sig så förtvivlat och som jag oroat mig för då han sista dagarna börjat halta lite diffust och ibland på frambenen. Veterinären trodde Gunde överansträngt sig i fjällterrängen, troligen för mycket bus med Susa i backarna. Och han växer ju så det knakar (29 kilo!). Så nu är han sjukskriven i tio dagar, bara korta pinkpromenader i koppel och antiinflammatorisk medicin. Mot kliandet fick han behandling för löss och skabb i första hand, men det kan också vara allergi för något i maten och då måste han utredas vidare.
I min förtvivlan över den stackars Gunde blev jag tvungen att ringa Tore för att konsultera eventuell hemfärd för den lille sjuklingen, för hur ska man överleva i fjällen med ömma ben? Men mobilen fick slut ström och jag hade lämnat laddaren på Keb. Så då sökte jag reda på stans två loppisar men hittade ingen nokialaddare, pust. Till sist satt jag på golvet på Elgiganten med en lånad laddare instoppad i ett eluttag och grät i telefonen till Emma. Herre gud, hur som helst bestämde Tore och jag att hunden skulle tillbaka till Keb i helikopter och så blev det. Så Gunde och jag inhandlade en säck hundmat på Björkis efter läkarbesöket. Åkte till lägenheten och lipade färdigt. I morse körde vi till helikopterplattan i Nikka och till Keb flög Gunde på sju minuter sovande på golvet under mitt säte, som om han aldrig gjort annat i hela livet.
Så nu är vi här igen och Gunde är full av energi och någon hälta märks inte alls och jag hoppas verkligen att det går över för jag är så orolig för att jag låtit han hålla igång alldeles för mycket. Han är ju bara barnet men har haft så mycket spring i benen och jag har inte begripit att jag måste hejda honom.
fredag 11 september 2009
Regndag
Lille Gunde har i förmiddags ätit sönder mitt läsglasögonfodral och en bok som jag tyvärr lånat och nu inte kan läsa klar för sidorna är i hans mage.
På eftermiddagen pratade jag med en dökorkad karl på arbetsförmedlingen som gjorde mig så upprörd att jag grät och blev tvungen att trösta mig med en nybakad bulla som jag la på höga hyllan bara för att gå till tvättstugan och jobba en stund och då åt Gunde upp bullen.
Regnet faller och gästerna har droppat in hela dagen. En rar farbror, som var hit första gången på sextiotalet, bor här sedan i går. Han strosar runt och myser bara. Militärerna putsar skor och smörjer kpister och kör fram och åter med helikoptern hela dagarna. Till vilken nytta förstår jag inte riktigt. Nästan all personal har åkt hem och i Skartahuset är det tyst och stilla. Bara en vecka kvar av säsongen.
Nu ska Gunde och jag ta en kvällspinkning och hoppa tidigt i säng, för jag är så himla trött.
På eftermiddagen pratade jag med en dökorkad karl på arbetsförmedlingen som gjorde mig så upprörd att jag grät och blev tvungen att trösta mig med en nybakad bulla som jag la på höga hyllan bara för att gå till tvättstugan och jobba en stund och då åt Gunde upp bullen.
Regnet faller och gästerna har droppat in hela dagen. En rar farbror, som var hit första gången på sextiotalet, bor här sedan i går. Han strosar runt och myser bara. Militärerna putsar skor och smörjer kpister och kör fram och åter med helikoptern hela dagarna. Till vilken nytta förstår jag inte riktigt. Nästan all personal har åkt hem och i Skartahuset är det tyst och stilla. Bara en vecka kvar av säsongen.
Nu ska Gunde och jag ta en kvällspinkning och hoppa tidigt i säng, för jag är så himla trött.
onsdag 9 september 2009
Gunde växer
Tre månader senare: fjällstationshunden Gunde på ljugarbänken vid Skartahuset.
7 juni, minipitebon Gunde. Så såg han ut då jag vinkade hej då till han och Tore och åkte till Keb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)