Tarfalatur

Tarfala betyder platsen där mossa växer och dit gick jag i dag. Med stavar för att skona knän som börjat ömma i nersluttande fjällbackar, så toppturen får vänta. Fascinerande åttakilometersträcka längs Tarfalajokken som brusade väldigt och solen som sken och inga mygg. I första drickpausen kom gotländska Jill och vi gjorde sällskap tills hon tröttnade och lade sig i lä och läste.
I forskningsstationen, som byggdes av glaciologen Schytt 1948, fanns tyvärr inga tvåbenta forskare när jag knackade på. Midsommarlediga kan jag tro. Men två fyrbenta flydde i väldig fart. Forskningsutrustning stod utställd lite varstans och storglaciären vid södra Klippberget är den nästan mest utforskade i världen. Den har faktiskt krymt nästan femhundra meter på hundra år.
Den trevlige stugvärden har tyvärr inte öppnat och flyttat in i Tarfalastugan än, men gör det vid månadsskiftet. På stugbron fanns dock två dejliga danska herrar som tog matpaus efter promenaden. Snödjupet vid stugan nådde till rumpan så strumporna fick torka när jag intog blåbärssoppa och dögoda mackor. Här kan visst blåsa femtio sekundmeter men vinden var vänlig hela dagen.
Ute i sju härliga timmar. Går det någonsin att återgå till ett normalt liv efter detta?