Miljöovänligt fjällfolk och sopförhandling

I min enfald trodde jag fjällfolk var miljövänner, eller åtminstone skickliga sopsorterare. Men om ni visste vad dom släpar med sig på sina turer och sedan kommer på att de inte orkar bära härifrån. I dag har jag från de brännbara soporna bland annat sorterat ut fem oöppnade tandkrämstuber, en sovsäck, två ståltermosar och fyra tältpinnar. Eftersom fjällstationen ligger i obygden måste vi själva ta hand om allt skräp, det vill säga bränna brännbart och förvara resten tills vinter kommer och det går att frakta med bandvagn till civilisationen. Det innebär att vi sorterar om alla sopor som gästerna tycker att de redan sorterat. Alla Varma koppen-påsar till exempel med alla avrivna flikar tar kål på brännaren eftersom det inre Varma koppen-påskiktet är av metall. Detta måste således sorteras bort. Och fjällvandrare dricker gärna Varma koppen.
Även om sopsortering kan var nyttigt att prova bara för att man sedan kan vara glad över att man inte är sopsorterare på heltid så har vi i dag nästan lyckats förhandla bort detta moment från våra förmiddagsrutiner. Matilda, som är min städkollega sedan klockan sex i morse, och jag tycker sopsortering är en vaktmästarsyssla eftersom den värdefulla städtiden bör utökas. Men det handlar också om hygienen: hur ska man kunna stå två timmar i soprummet och gräva med gula gummihandskar och sedan i samma arbetskläder mangla vita fuktiga lakan, eller torka av ett köksbord utan att sprida en massa bakterier? Detta tyckte platschefen var goda argument och sysslan ska diskuteras med vaktmästeriet i morgon.