På tur till Skartaklacken

Skarta heter personalhuset som fått sitt namn av fjället Skarttoaivi tvärsöver dalen. På fjället finns en kant som kallas Skartaklacken och halv nio i morse startade min vandring dit. För att komma dit går man över Elsas bro och sedan österut mot ravinen där man vänder västerut och tar sig vidare längs fjällkammen. Efter vadning, snövandring, siesta och lite läskig stenklättring satt jag nöjd på den blåsiga toppen med matsäcken och utsikten över allt det stora. Lång solpaus i lä på hemväg vid ravinfallet. Hemkomst klockan fem. Underbar vilodag i sällskap av bara tystnaden och vinden.

Från Elsas bro är det bara en knapp kilometer hem

I Skartaravinen har vattnet bråttom

Fotåk nerför lämnar snöspår

Där nere bor jag

Utsikt mot Stora Fjällen

På toppen

Viktiga vägvisare

Sedan stenvandring

Snart snövandring

Blyga i solljus

Siesta med utsikt

Skartaklacken närmar sig och Tuolpagorni står bredvid

Tuff uppväxt

Av med skorna vid vadarbäck

Vänner visar vägen

Vältrampad inledning

Hit upp till Skartaklacken ska jag

Högsommarvarmt

Nu är fjällfriden slut. Snart fyller gästerna ut alla rum, de väller in från alla leder och från luften. På två förmiddagstimmar lyfte helikoptern fem gånger med folk som kom och for. Keb visar bäst resultat av alla STF-stationer. 1300 gäster är beräknade för juli, 1350 är redan förbokade. Snart blir det bäddmadrasser på golven och tack och lov får vi förstärkning i städ och tvätt av Oskar på tisdag, och veckan efter av receptionspersonalen.
Högsommarvärme och molnfritt. Kökschefen bjöd på grillat vid Skartaväggen, röding till icke-köttätarna, mums!
Sa upp bostaden i Nynäshamn i dag. Om framtiden vet man inget, men om man lever bara nu hela tiden blir nog allt riktigt bra tror jag.

En mysig farbror och en renklöv

En urgullig liten farbror är vår hedersgäst sedan i går. Han firar sin nittioårsdag med sonen som bjudit hit honom som en överraskningspresent. Naturligtvis får farbrorn bo i Elsas rum där han vilade en stund efter helikopterturen. Någon fjällmänniska är han egentligen inte alls utan en riktig nollåtta, enligt sonen. I slips och kavaj och välkammad i håret satt han och myste i storstugan efter middagen.
En sak gör mig dagligen fascinerad: Här finns vaktmästare och elektriker som utför saker som man bara skriver på en lista utanför personalmatsalen eller ber om. I dag sa jag till elektrikern: Snälla elektrikern, kan du sätta ett vägguttag utanför konferenstoaletterna så jag slipper dra dammsugarsladden nerifrån trappen, och vips så gjorde han. I går skrev jag på listan: skohylla i Jägaren, och vips så stod en där. Otroligt.
Dagens mystiska fynd i de brännbara soporna: en renklöv. Matilda och jag har haft olika teorier kring hur den hittat dit.
Solen skiner över Keb och vindarna är ljumma. Snart tar jag en kvällstur och lyssnar till vinden och jokken som sjunger så skönt ihop.

Bodybalance och bästergök

I dag fick Matilda och jag förstärkning av bageriteamet Linda och Johanna. Jag skickade dem på storstäd i Jägaren som är annexet som står öppet för vandrare och skidåkare även när stationen är stängd. Där finns nödtelefon och ved att elda med för frusna fjällfarare. Det är också där vi stoppar in hundmänniskorna med sina lurviga vänner, och dessa kan bli många när säsongen är i full gång. Med Dolly Parton på högsta volym vädrades sängkläder och skurades köksskåp hela förmiddagen. Stugan blev nästan oigenkännlig.
För första gången sedan anställningen kände jag mig som en riktig husfru som satte folk i jobb. Själv satte jag mig på en solig bänk och skrev viktiga listor, där jag bockade för vad som gjorts och vad som ska ske, inte så dumt att vara husfru ändå.
Måste nog dra ner tempot lite, arbetsbyxorna ramlar nästan av. Platschefen blev bekymrad när jag bad att få byta mina medium till small. Blev beordrad att i stället äta upp mig och fylla ut dem, så det är bara att lyda.
Därför bara en dryg timmes promenad i kväll. Sedan tog jag datorn till det nyrustade konferensrummet, med panorama mot Toulpagorni, där jag startade dvdn med Bodybalance och körde ett pass. Sedan hopp in i nybyggda bastun, suck, ett sådant lyxliv. Genom mitt öppnade rumsfönster hörs nu lilla fjällbäcken, och göken som gal i väster. Och det betyder att livet blir bäster, för så sa mamma.

Tarfalabod för nöd och ved

Dejlige danske herrar till lunchsällskap

Stugvärden bor inte här i Tarfala än

Glaciärforskning pågår, men inte i dag

Fyrbent forskare på flykt

Över ljung

Över sten

Över snö

Mot Tarfala

Tarfalatur

Tarfala betyder platsen där mossa växer och dit gick jag i dag. Med stavar för att skona knän som börjat ömma i nersluttande fjällbackar, så toppturen får vänta. Fascinerande åttakilometersträcka längs Tarfalajokken som brusade väldigt och solen som sken och inga mygg. I första drickpausen kom gotländska Jill och vi gjorde sällskap tills hon tröttnade och lade sig i lä och läste.
I forskningsstationen, som byggdes av glaciologen Schytt 1948, fanns tyvärr inga tvåbenta forskare när jag knackade på. Midsommarlediga kan jag tro. Men två fyrbenta flydde i väldig fart. Forskningsutrustning stod utställd lite varstans och storglaciären vid södra Klippberget är den nästan mest utforskade i världen. Den har faktiskt krymt nästan femhundra meter på hundra år.
Den trevlige stugvärden har tyvärr inte öppnat och flyttat in i Tarfalastugan än, men gör det vid månadsskiftet. På stugbron fanns dock två dejliga danska herrar som tog matpaus efter promenaden. Snödjupet vid stugan nådde till rumpan så strumporna fick torka när jag intog blåbärssoppa och dögoda mackor. Här kan visst blåsa femtio sekundmeter men vinden var vänlig hela dagen.
Ute i sju härliga timmar. Går det någonsin att återgå till ett normalt liv efter detta?

Lätthittat på jobbet

Mot högsta toppen

Här bor jag

Blå och väldig himmel över Keb

Denna midsommardag har torkrummet genomgått en skinande förvandling. Favoritvaktisen Erik hjälpte att tömma rummet på skrot. Vi körde iväg två enorma tvättmedelsbehållare i zink och tre jätteburkar fixsalt som möjligen ingick i tvättprocessen för hundra år sedan. Sedan väggskurning och dammtorkning från takrören. Nåväl, nu är jag riktigt mallig över det lilla torkrummet, och linneskåpet förstås, som också blev klart i dag. Tvättstugan är stationens bästa plats när man vill vara ensam. Mangeln sjunger lagom entonigt och man kan tänka på precis vad man vill. Är man arg kan man gräla lite på centrifugen som måste packas exakt för att inte strejka.
Himlen väldig och blå hela dagen. Gästerna satt mot alla väggar och njöt. I kväll en tretimmarstur, hälften av tiden raklång i ljungen, bara jag och fjällen. Hur kan världen vara så vacker?

Storstenstur

Två vandrare ligger i ett annex med magsjuka så jag har skurat kräktoaletter och desinfekterat denna midsommaraftons morgon. På min väg till kräkhuset ramlade en liten fågel ur sitt bo från servicehusets vägg. När toaletten var färdigstädad hade den lilla flygaren lyft. Efter jobbet tog jag en promenad till närmsta fjäll där jag lade mig i ljungen och nästan sov. Härliga värld! När midsommarmiddagen var äten tog jag och Bageri-Johanna en tur upp till Storsten på Kebnetjåkka som ligger bakom mitt fönster. Sedan vandrade vi runt Blomsterstigen där vi fann blomster till midsommarnattens dröm. Nu ligger sju sorter under kudden och snart ligger jag därpå.

Midsommarfirare

Och här tar blomsterstigen...

Om husfrun sover på sju sorters blomster så kommer han över fjället

Bageri-Johanna och Storsten

Flygfärdig liten gäst

Gardinrens och tvättstugetrassel

Som husfru ingår jag i ledningsgruppen där vi hade första mötet i dag. Platscheferna har stora visioner för framtiden och det känns spännande att få delta i diskussionerna. Från linneskåpet som snart är färdigstädat har jag slängt fyra jättesäckar gamla gardiner och dylikt. Grejerna ska inte slängas, vi ska skänka till myrorna. Men det är dyrt och miljöovänligt att frakta med helikoptern på sommaren. Allt som är möjligt körs med bandvagn när snön lagt sig. Jag fyndade två vita linnegardiner och en duk som jag ska ha på egna rummet för att få midsommarfint.
Som avslutning på arbetsdagen fick jag reda ut knytbanden på trettiotvå randiga kockförkläden och tjugoåtta svarta serveringsförkläden som trasslat ihop sig i tvättmaskinen. Jag funderade på att klippa sönder eländet men till sist hängde de manglade på strecken i torkrummet.
På söndag går troligen första guidade turen till toppen. Om vädret tillåter och snön hunnit tina lite till. Då infaller min andra lediga dag sedan ankomsten och då blir det perfekt att bestiga det höga berget som både lockar och skrämmer där i fjärran.

Boulderingtest

I denna värld kan man inte låta bli att lära sig klättra. Nere vid Elsas bro finns stora stenblock som lämpar sig för bouldering som jag just fått lära mig följande om: man försöker ta sig upp eller längsefter en sten eller bergvägg på låg höjd utan rep och andra hjälpmedel. Man har speciella skor med tunn platt sula och bra grepp, och sätter talk i händerna. För säkerhets skull kan man lägga en madrass under sig som någon klätterkompis flyttar vartefter man klättrar. Minst halva personalstyrkan roar sig med detta på sin fria tid och i kväll mellan jobbet och middagen provade jag. I väldigt liten omfattning, men dock. Nästa gång ska jag låna skor och försöka på riktigt.
Solen skiner över Keb i dag och långkalsongerna fick stanna hemma. Jobbar ännu tiotimmarspass men måste nog lugna tempot snart så jag inte blir snurrig. Blott nittonåriga Matilda är en pärla i städet. Vi inleder våra morgnar klockan sex med att röja servicebyggnaden där gästerna bastar, duschar, pinkar och lagar mat.
Sedan röjde hon på egen hand rummen i annexen och jag lade energin i tvättstugan. Och i linneskåpet, som sakta men säkert genomgår en förvandling. Vad jag förstår ska linneskåpet vara husfruns hjärta. Där ska jag snart hänga lavendeldoftande änglar som syster Åsa tillverkar.

Snöblandat och regnbåge

Sportgänget återvände just hungriga från största fjället där de ägnat dagen åt att skotta fram leden mot toppen. Toppturerna är populärast och drar igång i slutet av månaden. Som personal får man följa gratis på alla guidade turer när plats finns, så jag tänker passa på första lediga dagen när allt drar igång. Fast mitt favoritfjäll är Tuolpagorni med den stora grytan på toppen, drygt 1600 meter högt, dit kan man vandra på egen hand och får utsikt över hela världen.
Tog kvällspromenad med Restaurang-Anna och lilla Susa, som är en charmerande borderkolliekorsning på femton veckor. Blåsigt och snöblandat mellan solstrålar och regnbåge. Här leker verkligen vädret och kanske härstammar ordet väderlek från fjällvärlden? Börjar så smått förstå att jag bor här. Men tycker ännu att jag är i en saga var gång jag ser mig omkring.

Miljöovänligt fjällfolk och sopförhandling

I min enfald trodde jag fjällfolk var miljövänner, eller åtminstone skickliga sopsorterare. Men om ni visste vad dom släpar med sig på sina turer och sedan kommer på att de inte orkar bära härifrån. I dag har jag från de brännbara soporna bland annat sorterat ut fem oöppnade tandkrämstuber, en sovsäck, två ståltermosar och fyra tältpinnar. Eftersom fjällstationen ligger i obygden måste vi själva ta hand om allt skräp, det vill säga bränna brännbart och förvara resten tills vinter kommer och det går att frakta med bandvagn till civilisationen. Det innebär att vi sorterar om alla sopor som gästerna tycker att de redan sorterat. Alla Varma koppen-påsar till exempel med alla avrivna flikar tar kål på brännaren eftersom det inre Varma koppen-påskiktet är av metall. Detta måste således sorteras bort. Och fjällvandrare dricker gärna Varma koppen.
Även om sopsortering kan var nyttigt att prova bara för att man sedan kan vara glad över att man inte är sopsorterare på heltid så har vi i dag nästan lyckats förhandla bort detta moment från våra förmiddagsrutiner. Matilda, som är min städkollega sedan klockan sex i morse, och jag tycker sopsortering är en vaktmästarsyssla eftersom den värdefulla städtiden bör utökas. Men det handlar också om hygienen: hur ska man kunna stå två timmar i soprummet och gräva med gula gummihandskar och sedan i samma arbetskläder mangla vita fuktiga lakan, eller torka av ett köksbord utan att sprida en massa bakterier? Detta tyckte platschefen var goda argument och sysslan ska diskuteras med vaktmästeriet i morgon.

Passerar Polcirkeln

Blyga vårblommor

Försynt fjällfågel

Renbajs, eller är det älg?

Bara en bit kvar

Lite stenig men dubbelfilig

Nästan som E4an

Gott för törstig vandrare

Nästan hemma

Sju dagar efter ankomst

Första lediga dagen, har kört åtta- till tolvtimmarspass sedan tisdagen, pust. Är numera en petig städtant som manglar lakan och svär över vinfläckarna på bordsdukarna. Att vara husfru är ansvarsfullt och kräver noggrannhet och tålamod. Tjänsten är ny och städning och tvätt är eftersatt och någon slutstädning efter vintersäsongen hanns aldrig med, vilket jag upptäckt och därför hållit på att städa och tvätta ihjäl mig i fem dagar. Några fjäll har jag inte hunnit betrakta, men jag har nu hyfsad koll på städskrubbarna och tvättstugan.
Vi är cirka trettio i personalen nu, men fler ramlar in varje dag. Alla glada och vänliga, jag är äldst förutom vaktmästarn. De första gästerna anlände i fredags: ett gäng utländska reklammänniskor som skulle lära sig fjälliv.
Tog en underbar duggregnig vandringstur i förmiddags. Träffade en biolog som forskar om fåglar i fjällsjöar och gör uppehåll här tills dimman lättar och helikoptern kan göra detsamma. Allt är så stilla och vackert och mäktigt. Fjällen bara ligger där, tysta, som jordens väldiga kroppsdelar. Fantastiskt.

Turen hit

Till Kiruna anlände jag med försenat tåg halv tre i måndags. På stationen väntade taxi med tystlåten chaufför och två blivande fjällkollegor. Vid Kallaxflygs förråd i Nikkaluokta blev vi avsläppta och stuvade in packningen som flögs upp i helikopter ett par dagar senare. Bageri-Linda, som är hurtig och rutinerad säsongare, vinkade hej då och sprang hela nittonkilometerssträckan till fjällstationen. Restaurang-Magnus, som inte gillar promenader och ville åka helikopter, försök att leja en pilot att frakta honom men misslyckades. Så, han började motvilligt vandra vid min sida. Jag matade honom med choklad, russin och försökte få honom att ödmjukt upptäcka den fantastiska natur vi färdades genom. Stigen var bred och vältrampad, lite stenig men lättgången och vädret växlande sol och molnigt. Bara ett par hagelstänk ramlade över oss. Vi passerade några gäng renar, flera jokkar, vackra blommor och där, vid de stora fjällens fötter skymtade fjällstationen! Efter fyra och en halv timme, kisspaus och fikarast satt vi i restaurangen där vi bjöds på urgod fisksoppa och värme. Sedan inkvartering i personalbostaden Skarta. Här är vackert som ett vykort. Underbart att vara här!