Hej då fjällen

Regina har redan blivit en fullfjädrad och härdad fjällstationsstäderska. Efter den dramatiska färden till sin arbetsplats i söndagskväll fick hon en lite spännande introduktion i jobbet i tisdags då den tyske mannen som övernattat i Jägaren bundit sina två ylande bamsedraghundar i linor utanför knuten. När vi skulle passera bet ena hunden ett rejält tag i min handske, busigt och glatt visserligen, men då det stod en till lika väldig och busig och glad strax bakom valde vi en annan väg vidare till servicehuset. Det innebar att vi fick snövandra, krypa över lite is och slutligen klättra över ett staket för att återvända ohundbitna till vårt arbete. Så att jobba i städet på Keb må vara händelselöst i sig, men kan vara lite uppiggande i allafall om det sitter två dragivriga malamuter och blockerar vägen till städobjekten.
I går fick Regina ta över ansvaret på egen hand för städ och tvätt då jag och Gunde hoppade i skoterpulkan med all packning tillsammans med tre tyskar och en chaufför på skotern.
Gunde satt omväxlande med nosen i vädret och drog in intressanta fjälldofter, eller låg han i knät på den trevlige hundvänlige herre som satt intill och hela tiden bredde sin filt om Gunde.
I Nikka vinkade vi av tyska sällskapet vid restaurangen och Gunde och jag åkte vidare till bilparkeringen där vi hittade en övernöad Kebbil och körde till tågstationen i Kiruna där jag slängde av packningen. Bilen parkerade vi sedan på turistinformationen och lämnade nyckel i receptionen och vandrade till gatuköket i backen och köpte dögod fiskburgare innan vi vandrade vidare till stationen och söderresan mot Luleå. Där väntade Tore i gammelmercan och plockade upp sin fotskadade mor och överlyckliga hund.
Så nu är vi åter i civilisationen och nytt fotvänligt jobb väntar förhoppningsvis snart. Jag är ledsen över att inte kunna jobba kvar och har svårt att förstå att jag inte längre kommer kunna vandra och springa som förr.
Men mest är jag ändå glad över att jag trots allt fått vistas vid de stora fjällens fötter under hela sommaren och hösten, och nästan tre rejäla vinterveckor.
Och har man en gång varit vid dessa vidunderliga storheter bär man dem hela tiden med sig i hjärtat.

Och hej då till fjällbloggen, som jag nu avslutar, och till er alla kära vänner, systrar, barn och andra som läst och lämnat kommentarer: tack och sköt om er!
hälsar Carina