Tredagarsledigt och säsongsstart

Tisdag morgon strålade solen över topparna och snön var stilla och vit och vaktis-Lennart skjutsade mig på skotern till Nikka, en magiskt vacker tur och bara tio grader och fartvind och ögonen som tårades. Tre älgar, fem ripor, ett gäng renar och en hare visade sig. I Nikkaförrådet drog jag av skoteroverallen, kopplade ihop batterikabeln till Evelinas Ford som motvilligt startade och spred svart rök över hela byn men tog mig till Kiruna där jag drog av täckbyxorna, åt en pizza och körde till flygplatsen och långtidsparkerade med motorvärmare.
En bit från entrén ylade en draghundsflock och det var sannerligen den mest exotiska flygplats jag skådat för därifrån kan man stiga av planet och sätta sig i hundsläden mellan renskinnen.
Till Stockholm flög vi på en och en halv timme och vips med tåg till Eskilstuna och i dag gjorde jag om alltihop igen från andra hållet, fast då var chauffören Erik Sarri och i släden satt jag med Kebs varuleverens som bestod av en massa kartonger okänt innehåll.
Gunde som under tiden vårdats av två kollegor på stationen hade i några ostimulerande ögonblick av ensamhet ätit upp min madrass, men nu är han glad igen och vi har både hunnit ta en promenad och en skidtur med pannlampa och röja rummet.
Anledningen till den hastiga turen mot söder var jobbsökande, för jag har denna vecka motvilligt fått acceptera att en förslitningsskadad fot inte ska befinna sig i Sveriges mest högalpina terräng och frakta tvättsäckar och städväskor och vandra runt och städa hela dagarna. Detta talade min doktor om för en månad sedan men jag ville ju ändå försöka.
Men en sådan fot behöver bara lite alldaglig motion som man får när man är folkhögskolefröken i civilisationen, vilket jag nu åter ska bli. Så Gunde och jag ska njuta fjällivet bara en vecka till och sammanställa rutiner och introducera ny personal.
Och i morgon öppnar vi dörrarna för gästerna.