Mot nya mål

Kiruna station. Gunde och bohaget inväntar avgång.

Hej då fjällen

Regina har redan blivit en fullfjädrad och härdad fjällstationsstäderska. Efter den dramatiska färden till sin arbetsplats i söndagskväll fick hon en lite spännande introduktion i jobbet i tisdags då den tyske mannen som övernattat i Jägaren bundit sina två ylande bamsedraghundar i linor utanför knuten. När vi skulle passera bet ena hunden ett rejält tag i min handske, busigt och glatt visserligen, men då det stod en till lika väldig och busig och glad strax bakom valde vi en annan väg vidare till servicehuset. Det innebar att vi fick snövandra, krypa över lite is och slutligen klättra över ett staket för att återvända ohundbitna till vårt arbete. Så att jobba i städet på Keb må vara händelselöst i sig, men kan vara lite uppiggande i allafall om det sitter två dragivriga malamuter och blockerar vägen till städobjekten.
I går fick Regina ta över ansvaret på egen hand för städ och tvätt då jag och Gunde hoppade i skoterpulkan med all packning tillsammans med tre tyskar och en chaufför på skotern.
Gunde satt omväxlande med nosen i vädret och drog in intressanta fjälldofter, eller låg han i knät på den trevlige hundvänlige herre som satt intill och hela tiden bredde sin filt om Gunde.
I Nikka vinkade vi av tyska sällskapet vid restaurangen och Gunde och jag åkte vidare till bilparkeringen där vi hittade en övernöad Kebbil och körde till tågstationen i Kiruna där jag slängde av packningen. Bilen parkerade vi sedan på turistinformationen och lämnade nyckel i receptionen och vandrade till gatuköket i backen och köpte dögod fiskburgare innan vi vandrade vidare till stationen och söderresan mot Luleå. Där väntade Tore i gammelmercan och plockade upp sin fotskadade mor och överlyckliga hund.
Så nu är vi åter i civilisationen och nytt fotvänligt jobb väntar förhoppningsvis snart. Jag är ledsen över att inte kunna jobba kvar och har svårt att förstå att jag inte längre kommer kunna vandra och springa som förr.
Men mest är jag ändå glad över att jag trots allt fått vistas vid de stora fjällens fötter under hela sommaren och hösten, och nästan tre rejäla vinterveckor.
Och har man en gång varit vid dessa vidunderliga storheter bär man dem hela tiden med sig i hjärtat.

Och hej då till fjällbloggen, som jag nu avslutar, och till er alla kära vänner, systrar, barn och andra som läst och lämnat kommentarer: tack och sköt om er!
hälsar Carina

Stormfritt

Stormen lugnade sig i natt och till middagen tog vi oss trots allt i går, tack och lov. Och lite spännande var det att stå och luta sig mot vinden och inget se i snön som yrde, fast tryggt att veta att man bara var hundra meter från hemma och knappast kunde gå vilse. Tjugotre sekundmeter, bara, för tänkt då att det blåst åttio i Tarfala!
Min lilla städpatrull, Regina, kom i skotertransporten genom motvinden från Nikka i går kväll, och det var en upplevelse sa hon, där de fick stanna och putta på när hela ekipaget fastnade och sedan skynda sig att hoppa i kälken innan den slukades av snövirvlet. Så hennes första bekantskap med fjällen blev inte så stillsam. Därför har vi tagit det lite lugnare i dag då jag introducerat henne i alla städrutiner som hon tar över efter mig, som återvänder till civilisationen på onsdag.
I kväll ett litet norrsken och stor stjärnhimmel och jag tänker att nog kommer jag sakna allt detta.

Busväder

I dag blåser nog hela fjällstationen ner till Nikka. Tusan, jag tog mig inte till huvudbyggnaden då det blivit döhalt på skoterspåret, kommer troligen få krypa med alla nytvättade kockslängar och ännu värre svälta ihjäl om jag inte kan gå till restaurangen där maten finns. Så nu sitter jag med Gunde på rummet och samlar kraft för att ge mig ut o tampas på nytt med vinden.

Tredagarsledigt och säsongsstart

Tisdag morgon strålade solen över topparna och snön var stilla och vit och vaktis-Lennart skjutsade mig på skotern till Nikka, en magiskt vacker tur och bara tio grader och fartvind och ögonen som tårades. Tre älgar, fem ripor, ett gäng renar och en hare visade sig. I Nikkaförrådet drog jag av skoteroverallen, kopplade ihop batterikabeln till Evelinas Ford som motvilligt startade och spred svart rök över hela byn men tog mig till Kiruna där jag drog av täckbyxorna, åt en pizza och körde till flygplatsen och långtidsparkerade med motorvärmare.
En bit från entrén ylade en draghundsflock och det var sannerligen den mest exotiska flygplats jag skådat för därifrån kan man stiga av planet och sätta sig i hundsläden mellan renskinnen.
Till Stockholm flög vi på en och en halv timme och vips med tåg till Eskilstuna och i dag gjorde jag om alltihop igen från andra hållet, fast då var chauffören Erik Sarri och i släden satt jag med Kebs varuleverens som bestod av en massa kartonger okänt innehåll.
Gunde som under tiden vårdats av två kollegor på stationen hade i några ostimulerande ögonblick av ensamhet ätit upp min madrass, men nu är han glad igen och vi har både hunnit ta en promenad och en skidtur med pannlampa och röja rummet.
Anledningen till den hastiga turen mot söder var jobbsökande, för jag har denna vecka motvilligt fått acceptera att en förslitningsskadad fot inte ska befinna sig i Sveriges mest högalpina terräng och frakta tvättsäckar och städväskor och vandra runt och städa hela dagarna. Detta talade min doktor om för en månad sedan men jag ville ju ändå försöka.
Men en sådan fot behöver bara lite alldaglig motion som man får när man är folkhögskolefröken i civilisationen, vilket jag nu åter ska bli. Så Gunde och jag ska njuta fjällivet bara en vecka till och sammanställa rutiner och introducera ny personal.
Och i morgon öppnar vi dörrarna för gästerna.

Söndagspyssel

Har ägnat dagen åt att färdigställa serviceköken och fixa städskrubben i servicehuset, och skrubbat vidare i damernas omklädning. Gunde, som är så gott som haltfri igen, släpade en jättegren nästan hem till Skartahuset på morgonen. På den har han nu en gnagstund varje gång vi passerar. Tre personal till bokningen och en butikschef anlände på skotersläden i kväll, så nu är vi tappert litet gäng på plats.

Gryningshimmel mot Nikka

Kvällstrött

Sjätte dagen

Blåst och snö och bara korta promenader mellan arbetspassen. Städade klart stora städförrådet i sällskap av Gunde som sov på sin filt i vedrummet bredvid. Har blandat städmedel i sprutflaskor och försökt organisera hyllorna. Våra kemikalier är så koncentrerade att man måste ha skyddsglasögen och handskar. Om ni visste så mycket medel vi spolar ut här mitt i naturen. Fast vi har miljömärkta grejer känns det inte alls bra.
Kompletterade med täcken (rena!)och madrassöverdrag i huvudbyggnadens rum så vi kan ta emot gäster på fredag. Tre tyskar och en engelsman bor redan i Jägarens nödrum som alltid är öppet.
Både Gunde och jag är lite halta i dag, min onda fot får jobba alltför mycket, och Gunde har en släng växtvärk, enligt veterinären som röntgade hans ömma ben vid förra hältan, och sådant kan han tydligen dras med tills han är ett och ett halvt. Så de båda veklingarna ska bara läsa och sova hela kvällen.

Tur mot Singi

Tvåtimmarstur mot Singi på lunchen, Gunde livsfarlig följeslagare som lägger sig och rullar framför skidorna i nerförsbackarna. Härlig dag med bara tolv grader, ville inte vända hemåt. Försöker få ordning i stora städförrådet och skriver intro till nya städpatrullen som kommer på fredag och bara är en person.
Nye bagaren har anlänt och bor i rummet bredvid mitt. Helikopter med topptursglidare gjorde mellanlandning på stationen efter lunch och fjällräddningen blåste förbi med två skotrar, bara övning får vi hoppas.

Säkerhetsväst för fjällhund

Hemåt

Snötäcket är lite magert

Himla lång tid det tar

Singitjåkka och Tuolpagorni i vinterskrud

Gryningstimme och nattköld

Tog morgonpromenaden först klockan sju och såg dagen vakna över fjällen. Minus sjutton kändes skönt då det var tjugosju i går kväll. Ute en dryg timme och ville alls inte in och arbeta. Gunde njöt på sitt sätt med snörullning och spårnosning och lyckades skrämma slag på ett gäng ripor som tagit sovmorgon.
En fotograf med assistent, som fraktar femton kilo kamerautrustning i ryggsäck på varje skidtur, besöker oss hela veckan. Ny fotobok om fjällen på gång.
I kväll kom kockarna i limousinen, det vill säga Erik Sarris skotertransport, så från och med lördag serveras maten åter av proffs. Fast vi har varit hur proffsiga som helst då vi turats om att laga supergoda kulinariteter. Snickaren iklädd blåställ med mejslar och hammare i bältet, fixade oxpytt, vaktisen snörde kvickt ihop en estetisk korvrätt med välvispat potatismos och husfrun bjöd förstås på linssoppa som blev så kryddstark att vi svettades resten av kvällen.
Eftersom Gunde är varmlivad och jag döfrusen har vi svårt att komma överens om nattemperaturen i det minimala rummet. När jag vridit på värmen flåsar han, tassar runt och slänger sig ner med en duns på nya svala golvfläckar var femte minut, så jag inte kan sova.
I går kväll vred jag ner termostaten och tog på mössan, bäddade med två täcken och tre stf-filtar och vips gick sänglampan sönder, så jag kröp till sängs med pannlampa över mössan under filthögen och läste "Polarnattens leende" och vaknade med röd nästipp och hunden tassade inget alls på hela natten.

Skidinvigning

Då termomtern visade endast fjorton grader och solen sken över topparna tog jag långlunch och invigde nyskidorna. Lavinsäkert genom dalen gled jag på mina dyrbara transportmedel medan Gunde spårade hare och tog siesta då det gick uppför och långsamt. Hemma runt halv tre. Fick sådan energi att jag tog itu med damernas omklädning som är ostädad sedan sommaren. Underbara fjällvärld!

Lunchtur

Mjukstart

Lugn förstadag med uppstigning i ottan. Hundpromenad med pannlampa innan ens fjälltuppen vaknat. Inventering av stora städförrådet, sammanställning av utvärderingar, lunchtur med hunden och solen vintersvag över Toulpatoppen. Snickaren Patrik bygger om restaurangköket, Christoffer målar om entrén, vaktisarna slår igång vatten och höjer temperaturen i utfrusna annex. Guidegrupp från Nikka på skoterbesök, grillat på renskinn vid Skartahuset.
Kvällspromenaden kall och stjärnhimlen väldig och vacker.

Åter vid fjällens fötter

Efter tågtur, biltur och skotertur genom 27 minusgrader hamnade Gunde och jag på Keb igen. Trodde jag skulle frysa ihjäl på släden, men överlevde tack vare värmande vovve och skoteroverall i XL, lånad i förrådet i Nikka. Turen var skakig då snölagret är magert och skymningen föll över fjällen som bara stod där lika mäktiga som förr.
Personalstyrkan består av ännu bara av sex grabbar, två hanhundar plus Gunde och jag. Kockarna anländer på torsdag och städförstärkning runt den tolfte då gästerna kommer. Guider och receptionister och andra ramlar in till veckan.
Har packat in bohaget i garderoben, bäddat åt Gunde på golvet, som mäter cirka åtta kvadrat. Ganska skönt att vara här igen.
På pinkturen längs skoterleden stannade Gunde och jag med släckt pannlampa och begrundade mörkret. Så stod vi och andades kyla och lyssnade på tystnaden som var så tyst att vi hörde våra hjärtan slå.