Mot Låkta

Vid lunch knatade jag mot Låktastugan. Fantastisk vandring med både stigning och plana sträckor. Utsikten vidunderlig och stillsamt och folktomt förutom ett gäng tältare, och två damer som skulle till stugan och äta våfflor. Gunde hittade både sjö och snö för svalka och tog siesta både här och var. Detsamma gjorde jag som höll på att förblöda och vände hemåt efter drygt halva färden. Vädersajten hade lovat åska och orosmolnen hängde åt Låktahållet och jag ville inte ha en blixt mellan ögonen, som käre far brukade säga. Dessutom hade Emma drömt att jag dog och blev tvungen att tillbringa livet i jorden med att sticka och lyssna på ljudböcker, så det kändes riktigt skönt att komma hem levandes.