fredag 31 juli 2009

Emma, här är din mat

Kirunabon Hippan

Kloka ord i Nikka

Fjällburgare för hungriga vandrare

Fjällsvall

Kapten

Ett fjällskepp kommer lastat

Kirunatur

Med frihetspirr i magen och bageri-Johannas bilnyckel i ryggsäcken gick jag mot Nikkaluokta i går. Efter åtta kilometer nådde jag båtbryggan vid Ladtjojaure där jag blev ombordstuvad på båten av fjällkaptenen, som kört människor över sjön i trettio år. Turen tog en halvtimme och fjällen speglade sig i svallvågorna medan kapten berättade trevliga historier.
Vid östra kajen vinkade jag hej då till kapten och vandrade de fem kilometerna till Nikka där jag hittade Johannas bil som jag styrde mot Kiruna. Efter sju mil såg jag en stad med asfalt på gatorna! Och affärer! Sådana moderniteter har jag inte sett på åtta veckor.
Utanför Folktets hus parkerade jag och gick till Ica-butiken och handlade frukt och godis och betalade till en alldeles vanlig Ica-kassörska.
Klockan sju mötte jag barndomsvännen Eva och vi åt laxsallad på en liten restaurang där det satt vanliga sommarmänniskor utan leriga kängor. Hos Eva och hunden Hippan sov jag, efter att vi nattpratat till över tolv.
Johannas bil behövde nya bromsklossar så den lämnade jag till Motorjouren i morse. Där blir den repad och hämtad av Johanna om två veckor.
I Evas dösnygga väska i amerikalook packade jag all mat som jag handlat till min lilla Emma som snart kommer hit.
På busstationsgrillen laddade jag för hemgång med fettdrypande cornpytt och vändstekt ägg á la Kiruna. Sedan fullproppad buss till Nikka. Amerikaväskan släpade jag till helikopterplattan, där jag hittade receptions-Emma som varit hem till Luleå. På våra fyra långa ben satte vi fart mot middagen som vi nådde prick åtta just innan den dukades bort.
Amerikaväskan, som under tiden flygit helikopter och landat vid Skartahuset, har jag släpat upp till rummet. I draglådan under sängen finns nu ett litet skafferi med choklad, pastasnurror, makrill i tomatsås och andra kulinariteter.
En behändig liten tur till affärn i stan, och så himla trevligt!

onsdag 29 juli 2009

Fjällbo

Har beslutat mig för att bli fjällbo nästa år också. Måste lära känna norrskenet och höra snöstormar vina och åka skidor från Storsten nästan in till sängen. Tjänsten blir så gott som säkert en tiomånadersanställning och jag har tackat ja. I såfall återvänder jag hit runt första februari, tar några lediga veckor i maj mellan säsongerna, och jobbar vidare till nästa vinter, i första hand. Kanske finns en minietta i Kiruna för bohaget som bor i Nynäs till i höst. Min kära gamla Toyota får stå startklar i Nikkaluokta dit jag kan springa eller skida eller snöskotra och köra iväg då jag behöver civilisationen och andrummet eller hoppa på tåget till ungarna.
Det finns många sätt att leva på. Och jag saknar inte pendeltåget. Fast havet i Nynäs förstås, men det finns ju kvar.

Tältare och renhorn

I morse var fjällstationen ett inferno. Åskan och hällregnet drev in alla tältare med både tält och ryggsäckar och hundar i går kväll. Tre personer sov på liggunderlag utanför toaletterna i källaren, ett grönt tält hängde i trådar framför dörren till städförrådet, en våtlockig hund låg i en vrå vid telefonrummet och fjortonhundra blöta kängor stod i entrén. Allt detta kryssade jag runt med dammsugaren. Pust.
Servicehusets kök var belamrat av renhorn. På dem hängde hemmagjorda tillsalu-skyltar. Ägaren var en herre från Tyskland i grånad hästsvans. Han hade stått längs Kungsleden och försökt sälja dem, berättade en dam.
På ett bord med tillhörande sex stolar hade ett gäng ungdomar lagt hela sin blöta packning på tork, det vill säga sovsäckar (torkrummet var redan fullt), varmakoppenpåsar för en vecka, makrillburkar, strumpor (fjällvandrardoftande), mössor, torrmjölkspulver, havregrynspåsar med mera. Ungdomarna själva låg glada och obekymrade på altanen utanför och soltorkade i gliporna mellan de svarta molnen. Gode gud, må solen åter skina i morgon!

söndag 26 juli 2009

Söndagskväll

I morse på frukostrasten vinkade jag av Marie vid helikopterplattan. Lite orolig är jag för att ha plågat henne, men hon försäkrar att Tarfalapromenaden var värd muskelvärken.
En ung gäst plockades ner från toppen av räddningstjänsten i går kväll. Han fick knäet ur led, berättade han då han haltade in i duschen i förmiddags. Men vädret hindrade helikoptern att ta sig dit så han fick tillbringa natten i toppstugan med sin kompis.
Efter jobbet innan middagen tog jag första löpturen sedan jag kom hit, runt fjällspåret som tog en timme. Tänker att jag måste sluta mesa och bara vandra överallt, man tar sig ju längre och snabbare när man springer och knäna känns krya igen, tror de vant sig vid nerförsbackarna. Kroppen känns lätt, fötterna hittar över stenarna och jag känner mig fri och stark, en härlig känsla!
Evelina, som är guide, toppade mitt vildvuxna hår i kväll.
Nu faller regnet åter över Keb och tältarna söker sig inomhus. Över tvåhundra sovande gäster och fullt i storstugan där vår restaurang-Kalle var trubadur fram till niosnåret när jag gick hem för att hoppa i säng och orka upp i ottan.

fredag 24 juli 2009

Över Ladtjojaure kommer Marie med båten

Besök från civilisationen

Min kära Marie från Norrköping mötte jag vid båten på onsdag efter jobbet. Underbart med besök av vän från civilisationen! Efter tågtur, flygtur, busstur, promenadtur, och båttur över sjön Ladtjojaure, promenerade hon med mig de sista åtta kilometerna till fjällstationen.
Fast kanske har jag plågat ihjäl henne, för nu sover hon middag, utmattad efter promenad till Tarfala i går med övernattning och promenad hem i dag. Trots att jag lovat sol har vi regndimmigt väder, men hon gillar fjällen också i mulet perspektiv. Marie som är naturvetare har studerat fjällsippor och stenskvättor i varje buske. Efter siestan ska vi träna body balance, basta och äta trerättersmiddag, mums!

söndag 19 juli 2009

Följer man bara jokken medströms är man snart hemma

Midsommarblomstern bryr sig inte om att midsommarn är slut

Oskuldsfulla och morgonvackra

...och på morgonen

Tarfalasjön är femtiotvå meter djup och där borstade jag tänderna på kvällen

Ibland gömmer sig Tarfala bland molnen

Tarfalanatt

I Keb bor alla nära varandra i lyhörda små rum där vi inga dörrar låser varken natt eller dag. Sådant är tryggt men ibland måste man gå ut och bort för att få tänka lite på egen hand. Och tänka behövde jag i går efter jobbet, så i ryggsäcken packade jag kvällsfika och frukost och vandrade till Tarfala som är närmsta grannstugan där man kan bo över natten och reda sig själv.
Kvällsvinden var glaciärkall och under varmdrickespausen efter första promenadtimmen frös jag ihjäl trots dunväst och annan köldutrustning. Rum delade jag med nio personer i vandringsgrupp som jag samtliga sedan väckte klockan sex då jag glömt stänga väckarn när jag gått till frukostätandet. Men en karl var inte synd om eftersom han snarkade hela natten, fast lite synd om de andra förstås. Men å andra sidan steg de upp och upptäckte den vackra morgonen de annars gått miste om.
Ljuvlig promenad som startade med tandborstning i Tarfalasjön klockan sju. Hemma var jag till nio och hopp i duschen och till andra frukosten och arbetet som i dag varit administrativt och stilla.

torsdag 16 juli 2009

Husfru på Lillhjärtat

Minsta stugvärden August har ett gäddhuvud i sin koja

Lilla stugvärden Sara mjölkar sin fjällko

Singifrukost

I stugvärdens stuga sov vi

Singidass

Stuor Ruska heter stora fjället bakom Singistugorna

Bara en bit kvar

Vid Singistigen växer ängsull

Singitur

Med nybakta bullar och rustade för regn gick bageri-Johanna och jag från Keb i går. Efter fotbad i jokk, sovstund på en slänt, gofika, fjorton kilometer och fem soliga timmar var vi i Singi. När kvällen kom kröp vi till sängs i lillrummet med stugvärdens barn eftersom nästan alla 48 sovplatserna var upptagna.
Till frukost bjöd stugvärden Ulrik och frun Tove på nykokt kaffe till oss och STF-vaktisen Anders som pysslar om alla fjällstugor upp till Treriksröset. I Singi fick dassen en liten renovering, det vill säga han flyttade dem ett par meter framåt så det nya bajset får plats och det gamla kan ligga kvar tills kälen kommer och det tyvärr fryser i stället för förmultnar.
Efter lunch gick vi hemåt men först en liten tur över Unna Jierttas, som kallas Lillhjärtat och är cirka tusen meter. Där tog vi solsiesta som var så ljuvlig att vi inte ville hem och jobba mer, fast vi måste och därför gick vi mot Keb med kurrande magar och lyckliga hjärtan.

tisdag 14 juli 2009

Ovandrare tar sig till Nikkaluokta på sju minuter

Minifjället framför storfjällen heter Kaipak

Dvärgbjörken hittade hit redan efter istiden

På väg hem till Skartahuset kan man hoppa rep

Vilodag

Heldag administration med varubeställning och möten. Skönt att sitta som omväxling. Har inrett ett minikontor (tre decimeter hylla och egen stol) ihop med vaktisarna och trivs utmärkt i det lilla rummet vid verkstaden, där de sågar plank och hämtar skruvar medan jag skriver tvätt- och städrutiner. "Kiruna papper och kem" och "Diskteknik" heter företagen där jag i förmiddags gjort mina första beställningar av tretusen meter toapapper och nittio kilo flytande tvål.
I matsalen hittade jag i dag Sören som gick i min klass på lantbruksskolan för trettio år sen! Lika förvånade blev vi båda. Han är anlitad för den nödvändiga reparationen av Toulpaannexet.
Första organiserade mötet i min lilla städpatrull, som jag försöker leda med varsam hand, skedde på eftermiddagen, liksom mellan mig och Hans, som är min chef. Allt avlöpte fint och jag börjar känna att Keb är en del av mitt liv och jag en del av Keb. Inte så tokigt.

måndag 13 juli 2009

I herrarnas revir

I morse gick en av tältarnas två herrtoaletter i baklås vilket blev en smärre katastrof, för karlar som sovit i tält håller på att pinka ner sig vid den tiden och finns det ingen toa att pinka i så pinkar de i något annat. Herre gud, som ett skott sprang jag till vaktisrummet och hämtade en tång och just som jag kom tillbaka så hade en fiffig tältare med massa mojänger i bältet låst upp så lugnet lade sig och gubbarna kunde pinka i två toaletter igen. Att de inte kissar ute begriper jag inte. Hur som helst är det riktigt underhållande i detta mansrevir i tidig morgonstund. Pinknödiga karlar är hur förtroliga som helst med en städerska, och vi småpratar om toppturer och skavsår och knöliga liggunderlag och andra viktiga saker.

söndag 12 juli 2009

Farlig fjälluft

I morse klockan sex steg en halvnaken och rufsig karl ur nya konferenslokalen, enda rummet där man inte ska sova. Jag trodde det var en nattlig bastubadare som förvirrat sig efter öldrickandet, för sådant händer. Men det var polaren till en ny sjukling som blivit isolerad i all hast efter att ha insjuknat i restaurangen under sena kvällen. Folk tål inte fjälluften, eller så äter de mystisk mat i tälten.
Tvättstugan mäter trettiofem grader och bastun cirka fyrtio under morgonstädningen. Dessutom värmde solen hela denna vackra arbetsdag, och den avslutade Receptions-Ellen, Receptions-Emma, Kock-Julia och jag med body balance mellan sängarna i den gamla konferenslokalen eftersom den sjuke karln i den nya var dötrött och ville sova vidare utan vårt sällskap.

fredag 10 juli 2009

Kräksjuka och hundlängtan

Nästan alla 190 bäddar bokade. Receptionskön slingrar ut på verandan och fler folk ska anställas. Mitt i allt detta upptäckte jag en kvinna med kräksjuka då jag sökte skurhinken som blivit kräkhink. Ve och fasa för 190 kräkande människor! Bråttom med isolering och toalettförbud och desinfektering. Pust.
Regndimmig dag och pratsjuka gäster som försovit sig från utcheckningen. Två jättefina hundar här med trevlig ägare, och jag saknar lilla Raku och busiga Gunde.

onsdag 8 juli 2009

Tarfalastugan står 1130 meter över havet

Ormrot

Om man bygger forskningsstation får man minnesmärke

Smörboll

Halvvägs till Tarfala

Fantastiska Tarfala igen

I tre dagar har vi längtat efter solen. När Bageri-Johanna och jag rundade knuten vid Skartahuset efter lunch steg den fram och sken över oss tills den inte orkade hålla hakan över fjällen längre, men då var klockan nio och vi nästan hemma igen. Till Tarfala gick vi, med äpplen och fikabröd till nye stugvärden som efterträtt trevlige Lars som varit där i åtta år men som sorgligt nog blivit sjuk och fått lämna sin älskade Tarfalastuga.
I förbifarten hälsade vi på hos forskarna som flyttade till stationen förra veckan. Där var en väldigt sympatisk glaciärforskare som höll på att färdigställa ett litet forskningshus som han hämtat hem från Arktis.
Snön var inte längre i rumphöjd vid stugan, men Tarfalasjön tinar först om två veckor, trodde stugvärden. Femtio(!) finska män befann sig på Storglaciären sedan ett par dagar där de tränade på att först ramla nerför ett stup och sedan fira upp varandra igen. I går kväll tog ett dopp mellan isflaken och klättrade sedan tillbaka till glaciären där de bor i tält. Ibland sker märkliga saker i fjällen.

tisdag 7 juli 2009

Receptions-Emma och Kock-Julia på Signitjåkkas fot

Hagelfall på väg mot Silverfall

I dag ligger snön som ett tunnt puder över fjällens toppar. Toppturen blev inställd eftersom klätterpartiet blivit halkigt och farligt. Klokt tänkt av guiderna som är duktiga på säkerhet. Turen är planerad att ta tio timmar, mellan åtta och 18. Den som inte hänger med i tempot blir ombedd att vända, allt för att hålla ihop gruppen.
Det finns en "toppturstest" från servicehuset upp till Storsten dit man ska ta sig på trettio minuter för att klara tempot. Dit skickar guiderna sina "tveksamheter", de överviktiga till exempel, och då gallras många bort redan där. Det låter grymt, men det är bara realistiskt och humant tycker jag.
I går tog jag emot ett utmattat par som vänt och ville vila och ha sitt rum tidigare.
- Det var ju så brant! sa mannen.
Kanske trodde han att Sveriges högsta topp var platt?
Men vända från tur kan man också göra när man överfalls av en hagelskur, har regnotäta byxor och fryser ihjäl mitt under en fikapaus på väg mot Silverfallet. Det gjorde jag, Kock-Julia och Receptions-Emma i dag. Dessutom hade vi upptäckt vi att vi gått på fel sida om jokken för att ta oss levandes till fallet. Så dit går vi en annan dag. I stället gick vi hem och tränade Body balance och avslappning och nästan somnade i govärmen i konferenslokalen.

måndag 6 juli 2009

Klippräddning och tvättmaskinstrejk

I morse väntade cirka nio tvättsäckar skitigt sänglinne på att bli tvättade och då strejkade den ena av de två tappra tvättmaskinerna. Men vaktmästar-Juoni har god hand med de krångligaste sakerna i världen så han mekade en stund och så bad vi en liten bön och då tvättade den vidare hela dagen utan klagan.
Fjällräddningen kom på middag i helikopter efter att de räddat en man och hans hund från en krånglig klippa. Hunden hade sprungit bort och ramlat ner på en klippavsats och ägaren skulle förstås hämta sin vän och tog sig till hunden men ingen av dem tog sig därifrån. Fast nu är tack och lov både hunden och karln hemma och lyckliga utan skador.
När regnet faller över Keb ligger molnen tätt över fjällen. Här är bara åtta dimmiga grader men ingen är ledsen för det.

söndag 5 juli 2009

Moramannen

I dag mötte jag en man som tagit en cykeltur från Mora. När han var i Kiruna mötte han en kille som sa:
- Du måste cykla till Nikkaluokta och se på Kebnekaise, där är så vackert!
Och mannen tyckte det lät spännande och cyklade de sju milen. Men när han kom till Nikkaluokta såg han ju inte Kebnekaise. Då mötte han en annan kille som sa:
- Du behöver bara gå nitton kilometer så är du där.
Och mannen tänkte, äsch, har jag nu cyklat hit så kan jag ju inte vända innan jag sett Kebnekaise.
Då parkerade han cykeln i Nikkaluokta och vandrade hit till fjällstationen och upptäckte att han inte såg Kebnekaise härifrån heller. Då mötte han guiden som sa:
- Du kan hyra utrusning och köpa mat hos oss och sedan gå västra leden till Kebnekaise på egen hand. Det tar tolv timmar fram och åter.
Och det gjorde mannen från Mora.
Klockan fyra i morse var han på Sydtoppen. Klockan halv elva mötte jag honom vid sopstationen just när han vandrat hit igen. Då tänkte han gå direkt tillbaka de nitton kilometerna till Nikkaluokta och cykla de sju milen till Kiruna och vidare ner mot Mora.
- Nu har jag ju sett Kebnekaise, sa han och såg väldigt nöjd ut.
Men då sa jag att han borde nog äta lite lunch och hyra en säng och sova lite först, och det gjorde han. Och sover det gör han än.

lördag 4 juli 2009

På stora toppar lämnar man signaturen i en liten topplåda

Vi ramlade inte ner på Storglaciären

Isranunkeln (Ranunculus glacialis) växer högst av alla blommor i Norden

Så här ser Stortoppen ut

Först kom vi till Lilltoppen

Stenvandring

Sport-Angelica mjukstartar mot Kebnetjåkka

Lördagstur till Kebnetjåkka

Kebnetjåkka ligger som en trygg famn alldeles bakom fjällstationen. För att komma till toppen går man bara rakt upp förbi Storsten. Sedan lite västerut till lilltoppen och ännu lite västerut så kommer den stora. Dit gick jag och Sport-Angelica i dag. Toppen ligger 1763 meter över havet, granne med Kebnekaise och utsikten är häftig. Tyvärr tog kamerabatteriet slut så den hann jag inte fota.
Strax bakom ligger Storglaciären och dit kan man ramla om man råkar gå för nära kanten.
På toppen blåste det kallt som tusan över våra svettiga klätterkroppar så det var klokt att ha med sig torra ombyteskläder till fikapausen och nerfärden som delvis skedde på stjärtlapp med livet som insats över snörännorna.
Angelica är guide och kunnig i fjällfloran så jag fick en massa intressant information om blommorna av bara farten. Vi smakade på Rosenrot för energins skull och en annan smaskig växt som jag förstås glömt namnet på. Med hjälp av dessa, den varma blåbärssoppan och hembakta ost- och äggmackorna överlevde vi dagen tills vi återvände lagom till färdiglagad middag i personalmatsalen. Fjällröding och potatismos, mums för hungriga bergsbestigare!

torsdag 2 juli 2009

Järvstenstur

Nu är gamla konferenssalen full av provisoriska bäddar i väntan på stora invasionen som beräknas om en vecka. Då är allt fullbokat och hur många som anländer utan anmälan vet ingen. Vi har också byggt in köksplatsen i annexet Tuolpa och ställt in fyra våningssängar. STFs policy är att inte neka någon människa sängplats, men Keb har börjat få problem att hålla detta. Med tanke på gårdagens brandgenomgång känns det extra angeläget att inte överbelägga.
I kväll en tur till Järvstenen som ligger på hitsidan en bit upp på Skarta och är ett jättestenblock som berget eller kanske en jätte kastat ifrån sig för en massa år sedan. Ingen järv såg jag men solen och fallande vatten längs fjällkanten. I några dagar har jag varit en trött husfru som arbetar på tok för mycket. Ledig lördag, tack och lov.

onsdag 1 juli 2009

Hungrigt fjällfolk

Här äter vi som elefanter allihop. Hungrigast är förstås guiderna som vandrar flera timmar dagligen. Sport-Sebastian till exempel går tre toppturer den här veckan. När sommarsäsongen är slut är de smala som grässtrån hela bunten. Ändå finns en särskild "Fettolåda till Sporten" i kylen där kockarna sätter specialföda med extrafett, men det räcker inte till.
I dag släckte jag en brinnande docka med en filt och bensinbrand med pulversläckare. Brandövning förstås, där vi fick veta att allt ansvar vilar på oss om Keb brinner. Till vår väglösa del av världen kommer brandmännen först när stället brunnit ner. Först tar de brandbil från Kiruna till Nikkaluokta där de lastar helikoptern och flyger hit, en process på minst en och en halv timme. Så vi är lite utsatta. Som städtant har jag hunnit få bra koll på alla nödutgångar och brandslangar.
Nya Oskar i städet är en pärla, snart kan jag lämna över ansvaret till min lilla städpatrull och vandra härifrån ett par dagar. Alla anställda sover gratis på STF-anläggningar så jag tänker gå till Singistugan och Sälka på kortsemester till veckan.
Ser fram emot varje ledig dag då jag kan bekanta mig med ett nytt fjäll. Fast de är så enorma. Bara att passera hela Skarta genom dalen tar en dryg timme. Men tiden är inte viktig här. Den bara finns och det är bara att ta den tillvara. Allt är så mäktigt. Det är både tryggt och lite skrämmande, och jag känner mig väldigt liten i allt detta stora.